|
|
Magdans
Orientalisk dans är ett samlingsnamn för olika danser från Nordafrika, Turkiet, Mellanöstern, Centralasien och Indien. Det innefattar folkdanser, hovdanser, underhållningsdanser m.m. och är således lika ospecifikt som benämningar som ”Afrikansk dans” eller ”Europeisk dans”.
Orientalisk magdans
Magdans eller ”Raghs Sharghi” är kanske den mest välkända genren av orientaliska danser och har sina rötter i Nordafrika och Mellanöstern (v.g. se Magdansens historia nedan).
På våra kurserna kommer vi i kontakt med olika dialekter av Magdans, såsom Saiidi (dansas med käpp), Shaabi (dansas till modern arabisk pop) och den populära Kabarétstilen som man t.ex. ser på restauranger.
Förutom färdiga koreografier övar vi även på att improvisera till musiken. Vi lär oss korrekt hållning och andningsteknik, tränar mjukhet och smidighet samt
övar på att isolera och använda olika delar av kroppen. Inte minst utvecklar vi vår känsla och förståelse för musiken och de instrument som utgör den.
I slutet av terminen kommer de av oss som vill att hålla en show för de andra eleverna i Studio-K. Vi kommer att tipsa om lämplig klädsel och utrustning under kursens gång.
Vem kan dansa Magdans?
Idag dansas Magdans av flickor och kvinnor över hela världen. På våra nybörjarkurser är alla tjejer välkomna oavsett hur man ser ut och vad man har för bakgrund. Vi antar att du aldrig har dansat förut och knappt hört musiken när du börjar hos oss men förväntar oss att du vill lära dig mycket.
Ordet Magdans
Troligtvis kommer benämningen Magdans från franskans ”danse du ventre”. Det kanske myntats av Napoleons soldater som i sitt första möte med Nordafrika och Mellanösterns danser fascinerades av rörelserna i magtrakten vilket stod i stark kontrast till de europeiska danserna där man främst använde sina fötter och ben. I själva verket är det höfterna som gör arbetet i Magdansen - magen hänger bara med.
Ordet Magdans har tidigare haft en nedvärderande klang och en del har därför valt att kalla den för Orientalisk dans eller dess olika stilnamn (Sharghi, Saiidi, Shaabi osv) eller kategoribenämningen SITA - ”Solo-improvised dance based on torso articulation”.
Magdansens historia
Det finns många myter om Magdansens ursprung: Att den kan ha använts i initationsriter och fruktbarhetsceremonier eller ha utvecklats av glädjeflickor, prostituerade och konkurrensutsatta haremsdamer för att förföra männen. Andra menar att Magdansen kan ha använts som ett slags gymnastiska övningar för unga kvinnor för att förstärka bäckenmuskelaturen inför barnafödandet o.s.v.
Troligtvis finns det korn av sanning i alla dessa påståenden men sannolikt är Magdansen, liksom de flesta andra danser, det komplexa resultatet av tusentals års blandning av influenser från olika kulturer och sociala skick där varje dansare har haft sina egna personliga skäl för att dansa.
Författare, reseskildrare och konstnärer i Europa odlade under 1700 och 1800-talet en romantisk sagobild av ”Orienten” som en motbild till det viktorianska moralsamhället. Vår föreställning av magdansösen med bar mage, slöja och kjol och en juvel i naveln är till stor del en produkt av Hollywood och filmindustrin i Kairo som länge fortsatte att livnära sig på denna sagobild.
Intressant nog har historiens pendel vänt sedan dess och lika så vår föreställning av ”Orienten”. Författare, reseskildrare, konstnärer och inte minst filmindustrin idag är i full färd med att måla fram en ny motbild till det västerländska samhället.
Med våra kurser och dansföreställningar hoppas vi kunna bidra med vårt strå för att förmedla en mera nyanserad bild av orienten och dess kulturella mångfald.
American Tribal Style
Tribal Style bellydance föddes i San Francisco runt 1967. Stilens grundare är Jamila Salimpour och hennes dansgrupp Bal Anat. Den bygger på Jamilas kunskaper i traditionell arabisk och turkisk dans och musik, och har en utpräglat folkloristisk känsla. Jamilas dotter Suhaila har grundat en metod för att lära in orientalisk dans som är mycket genomarbetad och populär - Salimpour-metoden.
Jamila Salimpour hade en elev, Masha Archer, som förde in feministiska element i stilen och arbetade för att få bort den sexistiska stämpel som magdans har haft sedan 1800-talet. Hennes elev, Carolena Nericcio, grundade den stil som skulle bli American Tribal Style - ATS - som är en av de stora stilarna inom Tribal idag. Hennes dansgrupp FatChance Bellydance är fortfarande stilbildande inom genren.
ATS är en utpräglad gruppdans. Dansformen är skapad som ett system av rörelser, tecken och formationer för att låta dansarna improvisera i grupp med hög precision, så att åskådaren ser en perfekt synkroniserad gruppdans som ser koreograferad ut men som skapas i varje ögonblick av dansarna. Varje grupp har en ledare som utifrån bestämda regler ger tecken till gruppen vilka steg och formationer som ska utföras. Alla dansare bär och spelar fingercymbaler. Dansen är mycket populär i USA och växer nu i popularitet i Europa, Asien och Australien.
Några av Carolenas tidiga elever bröt sig loss för att skapa nya variationer inom Tribal. Jill Parker, fortfarande ledare för gruppen Ultra Gypsy, var en av dessa, och hennes elev Frederique Johnston var en av de första som blandade in västerländska element i Tribal Style, när den första Tribal Fusion-gruppen startades 2000 av Frederique. Dansformen sågs av en vidare publik för första gången av Frederiques grupp Romani, på den första Tribal Fest (den största festivalen i USA dedikerad till Tribal Style Bellydance) 2001.
Tribal Fusion populariserades ett par år senare då Rachel Brice och hennes grupp the Indigo började turnera med Bellydance Superstars. Rachel Brice, som numera räknas som kanske det största namnet inom Tribal Fusion, beskriver sin egen dansbakgrund och sina influenser som en blandning av Salimpour-metoden, ATS och Mardi Love, en av grundarna av the Indigo och den som skapat större delen av den visuella image som Tribal Fusion har.
Många variationer döljs bakom det övergripande namnet Tribal Style - men de stora grenarna är ITS (improvisational tribal style) som är en improviserad gruppdans där ATS är ojämförligt störst, och Fusion, som dansas både i grupp och solo, och oftast är koreograferad. ITS dansas traditionellt till egyptisk folkmusik, och har en arabisk/orientalisk look med stora virvlande kjolar, bara magar, tofsar, stora tunga smycken och tatueringar. Fusion kan dansas till i princip all musik, och är mer experimentell både till uttrycket och utseendet.
Välkommen!
|
|
|
